Vakuum
Ibland är jag rädd för sömnen. Rädd för att låta tiden obemärkt passera förbi. Rädd för att inte vakna igen. Rädd för att försova mig. Rädd för att inte orka gå upp sedan.
Paniken som klöser i bröstet. Ångesten som känns som ett ihåligt vakuum där mina lungor egentligen ska finnas.
Nu är en sådan stund. Kl.04:55 en tisdagmorgon. Och jag vågar inte släcka lampan i vetskapen om att det kommer te sig närmare omöjligt att öppna ögonen om endast 2h igen.
Fast den värsta känslan är inte denna. Den värsta rädslan jag upplevt väntandes på en skrämmande sömn - är den då hjärtat bankar hårt bakom revbenen och kroppen känns som ur spel.
Det är de timmarna jag kan ligga och vrida och vända på mig, rädd för att obehagskänslan där inne är den sista jag ska känna. Som om vakenheten får mitt hjärta att fortsätta slå. Som om vakenheten är det enda mellan mig och den eviga sömnen.