När drömmen blir till vånda
Jag drömmer om långa sandiga dyner.
Svalkande vågor och oändligt blåa vyer.
Jag trånar efter solens varma omfamnande.
Ett ljusspel där ljust och mörkt skiftar förvandlande.
En längtan efter en stilla stund.
Obefläckad av hat och avund.
Jag väntar på mitt sinnes paradis.
Den mest underbara av fantasi.
En utopi.
I vilken det ännu finns ett vi.
Det må förefalla enfaldigt,
enfaldigt men obeklanderligt.
För mitt luftslott är ju endast blott det.
En dröm, en fantasi - så långt bort man kan komma från vår faktiska verklighet.
Så låt mig drömma, låt mig be.
Låt mig mig in i hallucinationernas dimma bege.
Jag drömmer om det som en gång skett.
Gamla minnen, allt vi hört och sett.
Jag trånar efter den dag som icke komma skall.
Ty den har passerat och lämnats till glömskans förfall.
En längtan efter det vi en gång haft.
Känslor och en oupphörlig livskraft.
Jag väntar på en illusion.
För evigt bunden till en omöjlig framtidstro.
En mardröm.
Vilken lämnar mig för evigt vaken, sårad och öm.
//LLK