Det gör ont
Det gör ont i mig hur livet rör sig omkring mig. Så snabbt, för snabbt. Jag är som förstummad, väntar i en egen paus. Men vad hjälper väl en "egen paus" när världen fortsätter spinna runt runt runt, som de där fräsiga batman spinners man kan hitta på salutorgen nu för tiden. Jag drunknar i illusionen av att ha "tillräckligt" med tid. Troende har jag aldrig varit, inte ens en fullständig tro på mig själv. Det enda jag stirrat mig blind på är hur klockan rör sig snabbare än vad jag tror sekunderna möjligen kan ticka.
Jag är på paus i en aldrig vilande värld, bokstavligen talat. Oavsett dag, oavsett tid - så kommer denna värld aldrig vara i full symbios vad det gäller vila. När lilla landet lagom släckt alla dess lampor och Iphone-skärmarna slocknat, tjuter ett annat mobilalarm någon annanstans. Någonstans där solen bränner varmt när man här fryser oavsett antal lager yllesockor.
Paus, time-out, whatever. Ändå känns pausen som trampolinen från 10 meter. Antingen står man där och väntar på att man ska glömmma rädslan för att dö, eller så hoppar man och simmar upp mot ytan igen. Eller så hoppar man i >>hoppet << om att sjunka.
Godnatt, gomorgon, vi ses inatt, imorgon.